Ja, igårkväll hände det som jag länge vetat skulle hända, men som jag ändå inte riktigt trott skulle hända.

Jag och Siu-sin gick till Marianna för att hjälpa henne med hennes packning. Det blev mycket att packa ner. Man tänker inte på hur mycket kläder, skor och saker man behöver under ett år. Efter att två stora resväskor fyllts kom Sofie och Sandra. De gav en avskedspresent till Marianna och sedan satt vi och pratade om allt och inget i kanske en timme. Då kom Alexandra. Klockan hade då redan blivit fem så Sandra, Siu-sin och Sofie gick hem medan jag och Alexandra stannade på middag.

Efter ännu en timme kände jag att paniken började närma sig. Det kändes så konstigt alltihop.

Marianna har planerat att åka bort som utbytesstudent ända sen vi var små. Då var det ingen stor grej. Man tänkte "det är lååångt kvar tills hon åker". När vi ibörjan av Juni i år fick sommarlov kändes det på samma sätt, "vi har all tid i världen".
Men det hade vi inte. Det var när jag insåg att det endast var en vecka kvar tills hon åker som jag blev lite stressad, men tyckte ändå att det kändes helt okej.

Vi gick ut i vardagsrummet och väntade på att klockan skulle bli halv sju. Den här gången var det konstigt hur tiden gick. Den gick fort, men ändå så himla segt. Jag ville inte att klockan skulle bli halv sju, men ändå ville jag det. Då kunde jag säga hejdå och sedan ha den delen, den jobbigaste delen, överstökad.

Tillslut blev klockan tjugofem över sex och vi började dra oss mot hallen igen. Hallen som jag för flera timmar sedan kommit in i och då, ännu inte förstått vad som skulle hända.
 Vi bar ner väskorna för alla trappor i trapphuset och gick ut på parkeringen där Mariannas pappa stod och väntade. Det var när han började lägga in väskorna i bilen som det slog mig. Jag kommer inte träffa Marianna, som jag ivanliga fall träffar mest varje dag, på över tio månader!

Vi kramades och sa hejdå. Efter den första kramen kände jag att jag bara ville bort där ifrån. Jag ville inte göra det här. Jag ville inte säga hejdå, inte nu. Jag kände hur jag började backa bort från bilen och såg hur Alexandra gjorde detsamma. Vi ville båda bort därifrån. Marianna gav oss en till kram. Då kände jag tårarna fylla mina ögon. Jag hade lovat mig själv att inte gråta, men det gick inte längre. Vi gick bort mot vägen och vinkade och ropade hejdå mot Marianna som då klev in i bilen. Jag tittade på Alexandra och då gick det inte att hålla tilllbaka. Det bara forsade ner för våra kinder.

Vi vinkade när Marianna åkte förbi och hon vinkade tillbaks samtidigt som jag intalade mig själv, "hon kommer snart tillbaka".




♥

Kategorier

Arkiv